dialektforskning
dialektforskning, dialektologiʹ, det vetenskapliga studiet av dialekter. Ett språkdrag i en dialekt som skiljer den från en annan dialekt (eller från riksspråket) kallas ett dialektdrag, och dess utbredningsgräns kan åskådliggöras av en gränslinje på en karta, en isogloss. Isoglosser för skilda språkdrag överensstämmer sällan helt
(45 av 318 ord)Dialektforskningens utveckling
Dialekterna ställdes i äldre forskning ofta i historieskrivningens tjänst, och blev därvid nästan enbart föremål för antikvariskt intresse. Så småningom kom dock intresset att fokuseras mot dialekter som lingvistiskt material. Språkforskare inom den historisk-komparativa skolan, som till att börja med främst hade intresserat sig för de skrivna riksspråken, upptäckte snart att dialekterna bevarat drag som försvunnit ur riksspråken. Material från dialekterna kunde därför användas
(64 av 456 ord)Forskning om dialekter i Sverige
Det mer systematiska studiet av dialekter har gamla anor i Sverige. Johannes Bureus upptecknade dialektord redan i början av 1600-talet. År 1630 ålades i ett kungligt memorial rikets antikvarier att göra uppteckningar för ett svenskt lexikon.
Under 1700-talet gjordes stora insatser för dialektforskningen av ärkebiskop Erik Benzelius d.y., och viktiga milstolpar blev Johan Ihres svenska dialektlexikon (1766) och Sven Hofs ”Dialectus vestrogothica” (1772), vår första utförliga dialektmonografi.
Under romantiken låg ofta nationella och antikvariska strävanden bakom dialektintresset. Leonard Fredrik Rääfs
(80 av 632 ord)