norska, nationalspråk i Norge och modersmål för de flesta norska medborgare (4,6 miljoner, 2022). Dessutom talas det som modersmål av 59 000 i Sverige, 47 000 i USA, 16 000 i Danmark, 15 000 i Storbritannien samt 49 000 i andra länder,

(42 av 263 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Stavning och uttal

Här redovisas i huvudsak endast från svenska avvikande drag.

(9 av 9 ord)

Stavning

Bokstäverna ä och ö skrivs som i danskan æ och ø; c, x och z undviks,

(16 av 113 ord)

Uttal: vokaler

Långt och kort a har i stort sett samma ljudkvalitet, mellan [a] och [ɑ]. I en del engelska lånord uttalas bokstaven a som [ɛ] eller [æ]: bandy

(27 av 191 ord)

Uttal: konsonanter

Dentalen d assimileras oftast med ett föregående l eller n: kveld [kvɛl:], bånd [bɔn:] ’band’ etc. Likaså är d stumt efter r föregånget av

(24 av 166 ord)

Prosodi

Betonad stavelse är lång, obetonad kort, dvs. som i svenska. Norska har liksom svenska två

(15 av 103 ord)

Ordböjning och syntax

Fornspråkets rika böjningssystem har förenklats, bruket av prepositioner har tilltagit, ordföljden har blivit fastare, det vill säga norskan har genomgått samma utveckling som svenskan. Äldre bokmål hade som danska endast två grammatiska genus: en

(34 av 239 ord)

Ordförrådet

Ordförrådet i norska är till övervägande del detsamma som i svenska

(11 av 63 ord)

Språkhistoria

(1 av 1 ord)

Den äldsta tiden

Under vikingatiden inleddes en rad genomgripande förändringar i det språk som dessförinnan antas ha varit i stort sett ensartat i Danmark, Norge och Sverige. Många förändringar var gemensamma för hela språkområdet; i andra fall ledde utvecklingen till en klyvning i det vi kallar östnordiska och västnordiska. Karakteristiska skillnader orsakas av olika

(51 av 360 ord)

Den danska perioden, 1537–1814

Den språksituation som rådde i Norge vid den nya tidens början kom att bestå i 300 år. Skriftspråket

(18 av 128 ord)

Tiden närmast efter 1814

Lösryckningen från Danmark 1814 medförde ingalunda någon omedelbar försvagning av det danska språkets ställning. Skriftspråket var fortfarande gemensamt med Danmark, och

(21 av 147 ord)

Nationellt genombrott, 1840-talet

Romantiken med dess starka inriktning på det egna landets historia och folkkultur ledde

(13 av 87 ord)

Från danska till dansk-norska

Knudsen ansåg att skriftspråket i möjligaste mån skulle avspegla det bildade allmänna talspråket, vilket enligt

(15 av 104 ord)

Ivar Aasen och landsmålet

Ivar Aasen hade redan 1836 en plan för en revolutionerande språkreform: från de viktigaste landsdelarna borde insamlas ord och grammatiska upplysningar, varefter ordbok och grammatik skulle utarbetas som grundlag för ett ”Hovedsprog”, varmed

(33 av 234 ord)

Två skriftspråk

Med etableringen av landsmålet hade Norge fått två skriftspråk, vilket ofrånkomligen ledde till motsättningar och en lång och tidvis häftig språkstrid. Motsättningarna var dels av demografisk natur (land–stad), dels social (bondebefolkning–ämbetsmannaklass). För landsmålet innebar decennierna efter 1850 en

(38 av 271 ord)

1900-talets språkreformer

Den förnorskning av danskan i Norge som börjat med Wergeland och fortsatt under hela 1800-talet hade huvudsakligen gällt ordförrådet, i mindre grad stavning och ordböjning. Under 1900-talet förde tre rättskrivningsreformer, 1907, 1917 och 1938, successivt riksmålet allt längre från danskan och närmare norskt folkspråk. Reformerna var ett utslag

(48 av 340 ord)

Efterkrigstiden

De regler som fastslogs i reformen 1938 vann inte allmänt gillande. Valfriheten och de många radikala formerna – i synnerhet de många diftongerna och bestämd form femininum

(27 av 189 ord)

Modern norska

Utmärkande för nutida norskt litteraturspråk är den stora variationen i stil och språkform. Mellan till exempel Sigurd Christiansens, Arnulf Øverlands, Johan Bojers och Sigurd Hoels konservativa bokmål och Olav Duuns och Tarjei Vesaas dialektnära nynorska är spännvidden

(37 av 263 ord)

Dialekter

Dialekterna har alltid haft en stark ställning i Norge och åtnjuter relativt hög prestige. Norska dialekter kan indelas i

(19 av 131 ord)

Medverkande

  • Björn Hagström
  • Mikael Parkvall

Litteraturanvisning

I. Aasen, Norsk Ordbog med dansk Forklaring (1873);
O. Beito, Nynorsk grammatikk (1970);
B. Berulfsen, Norsk grammatikk (1967);
Hallfrid Christiansen, Norske dialekter 1–3 (1946–48);
E. Haugen, Riksspråk og folkemål (norsk översättning 1969);
A. Hellevik m.fl., Norsk Ordbok: Ordbok over det norske folkemålet og det nynorske skriftmålet (1966–);
G. Indrebø, Norsk målsoga (1951);
E.H. Jahr, Innhogg i nyare norsk språkhistorie (1992);
M.I. Landrø & B. Wangensteen, Bokmålsordboka (2:a upplagan 1993);
A. Leitre m.fl., Språket vårt før og nå (3:e upplagan 1992);
D.A. Seip, Norsk språkhistorie til omkring 1370 (2:a upplagan 1955);
A. Torp & L.S. Vikør, Hovuddrag i norsk språkhistorie (1993).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, norska. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/norska