För skriftspråket finns ett neutralt och allmänt accepterat standardspråk. Talspråket varierar däremot, och man brukar i Sverige räkna med en handfull etablerade och allmänt accepterade regionala uttalsvarianter, t.ex. en sydsvensk (med bakre r, diftonger m.m.), en västsvensk, en norrländsk, en finlandssvensk (östsvensk), en mellansvensk och kanske också en gotländsk.