knall`a verb ~de ~t ORDLED: knall-ar SUBST.: knallande; knall (till 1)

knalle, gårdfarihandlare från Sjuhäradsbygden, Västergötland.

knallapportör, jägarterm för stående fågelhund eller apporterande hund som utan att invänta kommando ”rusar i skottet” för att apportera det påskjutna viltet.

Borås är både en kommun och en stad i Västergötland.

västgötaknalle, gårdfarihandlare från Västergötland, se knalle.

månsing, ursprungligen västgötaknallarnas hemliga språk.

mina, en med tändanordning försedd sprängladdning, oftast innesluten i en behållare av plåt eller glasfiber.

gårdfarihandel, benämning på ambulerande handel, främst på landsbygden och i äldre tid, där kunden uppsöks av försäljare från annan ort; avyttring vid dörren av t.ex. blommor eller fisk eller nasarnas småhandel räknas knappast dit.

hemslöjd är tillverkning i hemmet av varor som man behöver för eget bruk eller för försäljning.

klickljud, click, konsonant som bildas utan medverkan av andningen med två avspärrningar i munhålan.