konfirme´ra verb ~de ~t ORDLED: kon-firm-er-ar SUBST.: konfirmerande, konfirmering; konfirmation

Gustav IV Adolf, född 1 november 1778, död 7 februari 1837, Sveriges kung 1792–1809, son till Gustav III och Sofia Magdalena.

folkdräkt, samlande beteckning för kläder med lokal särprägel, burna av landsbygdens befolkning i samhällen av förindustriell karaktär och med hög grad av självhushållning.

venia concionandi, venia, av biskop givet (tidsbegränsat) skriftligt tillstånd för icke-prästvigd men döpt och konfirmerad kyrkomedlem att på kyrkoherdes kallelse predika vid offentlig gudstjänst i Svenska kyrkan och (sedan 1850-talet även) leda sådan gudstjänst utan nattvard.

Storbritannien, stat i västra Europa.

rösträtt, rätt att avge röst i ett allmänt val till riksdag, kommunfullmäktige, regionfullmäktige samt folkomröstning; historiskt även rätt att delta i prästval samt kommunalstämmas respektive kyrkostämmas och allmän rådstugas överläggningar och beslut.

konfirmationsparadox, vetenskapsfilosofiskt dilemma formulerat av C.G. Hempel.

Norge, stat i Nordeuropa.

konfirmation är en handling i kyrkan som hänger ihop med dopet.

Alexander Nevskijorden, även Sankt Alexander Nevskij-orden, rysk och sovjetisk orden, instiftad 1725 av Peter I och konfirmerad av Katarina I.