u`tbuktning subst. ~en ~ar ORDLED: ut--bukt-ning-en

lever, hepar, organ hos ryggradsdjur, inklusive människan, som bildas som en förgrenad utbuktning från mag–tarmkanalen och som har ett stort antal funktioner och en dominerande roll i kroppens ämnesomsättning.

alveol, fin, halvklotformig utbuktning ytterst på lungans finaste luftrörsförgreningar.

blindtarm, cecum, caecum, hos många ryggradsdjur, inklusive människan, en blint slutande utbuktning från tarmen, olika utformad hos olika djurarter.

bronk, bronchus, luftrör, en gren i luftrörsträdet som utgår från luftstrupen, trachea.

delfiner, Delphinidae, familj tandvalar med 34 arter som förekommer i världens alla hav.

hypofys är ett litet men viktigt organ i hjärnan.

öresvin, flasknosdelfin, Tursiops truncatus, art i valfamiljen delfiner.

balanssinne, organsystem hos djur och människa för kontroll av kroppens läge och rörelser i förhållande till omgivningen.

kostfibrer, polysackarider och lignin (vedämne) från växtmaterial i födan som inte kan brytas ned av enzymer i mag–tarmkanalen och därför når tjocktarmen i ospjälkad form; de kan dock brytas ned i varierande utsträckning av bakterierna i tjocktarmen.