supinum
supiʹnum (medeltidslat. supiʹnum (veʹrbum), av latin supiʹnus ’bakåtböjd’, ’lutande’, av supiʹno ’böja bakåt’), i svensk grammatik en infinit verbform styrd av hjälpverbet ha (kastat, kastats, bundit, bundits).
Supinum av svaga verb i aktiv form är likalydande med perfekt particip neutrum (målat, svängt, sytt), men av starka verb finns (åtminstone i skrift) ett särskilt supinumsuffix -it (skriv-it, sjung-it). I latinsk grammatik används termen om ett slags verbalsubstantiv, t.ex. factu(m)
Information om artikeln
Källangivelse