svensk–norska unionen
svensk–norska unionen, officiellt Sverige–Norge eller Sverige och Norge, den statsrättsliga föreningen mellan kungarikena Sverige och Norge 1814–1905. Unionen framgick ur en serie förhandlingar som hade sin utgångspunkt i Kielfreden 14 januari 1814 och stadfästes genom den s.k. riksakten 1815. Unionsuppgörelsen hade karaktären av en kompromiss mellan Sveriges på fredsbestämmelserna grundade anspråk på Norge och norrmännens självständighetssträvanden sådana de kommit till uttryck i Eidsvollsgrundlagen
(63 av 448 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Medverkande
Litteraturanvisning
A. Kaartvedt, Kampen mot parlamentarisme 1880–1884 (1956);
J. Weibull, Carl Johan och Norge 1810–1814 (1957);
J. Weibull, Inför unionsupplösningen 1905 (1962);
A. Wåhlstrand (utgivare), Karlstadskonferensen 1905 (1953).
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
svensk–norska unionen.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/svensk-norska-unionen