Ett vetenskapligt dilemma

Betlehemsstjärnan troligtvis ingen stjärna

Att ”stjärnan” var en stjärna verkar osannolikt; snarare är denna beskrivning bildlig. En astronomiskt rimlig supernova eller nova skulle ha uppmärksammats även av vanligt folk. Matteus redogörelse av att de vise männen följde stjärnan och att den stannade över Betlehem är inte förenlig med en verklig stjärna som är fix på himlen. Det finns visserligen en möjlighet att en supernova observerades av både kinesiska och koreanska astronomer omkring år 5 f.Kr. Denna händelse skulle i så fall möjligen ha skett före Jesus födelse, och beskrivningarna om stjärnans läge och uppflammande är inte helt samstämmiga. Någon astronomisk rest av denna stjärna har inte heller kunnat identifieras med säkerhet. Inte heller har historiska skrifter från denna tid något att berätta om ljusa kometer, som till skillnad från uppflammande stjärnor rör sig över himlen. De ljusaste kometerna kan vara synliga för blotta ögat i många månader eller till och med i över ett år. En sådan komet skulle ha varit så iögonfallande att även den skulle ha omtalats i folkmun.

En himmelsk sammansvärjning?

I sökandet efter en rationell förklaring ter sig en tredje förklaringsmodell i så fall mer sannolik. Det verkar nämligen uppenbart att de vise männen under förhållandevis lång tid följde stjärnans förehavanden på himlen och noterade variationer i dess läge, oavsett vad dess sanna natur än må ha varit. Objektets uppgång i öster, dess rörelse och dess allmänna obskyritet överensstämmer bäst med en planets. Finns det någon planet som betedde sig som bibeltexterna indikerar vid tiden för Jesus förmodade födelse, ett fåtal år före vår tideräknings början? Jo, faktiskt.

I mitten av september år 3 f.Kr., vid tiden för det judiska nyåret, rörde sig ”Kungsplaneten” Jupiter, den största planeten, mycket nära ”Kungsstjärnan” Regulus i stjärnbilden Lejonet. De två objekten stod alltså i konjunktion med varandra. Därefter stannade Jupiters östliga rörelse upp och bytte riktning. Jupiter passerade åter Regulus västerut den 15 februari. Därefter vände Jupiter igen för att den 8 maj år 2 f.Kr. passera Regulus för tredje gången. Planetens bana formade på detta sätt en tillplattad loop ovanför Regulus. På sin långsamma vandring österut passerade sedan Jupiter den 25 augusti den ännu ljusare planeten Venus. Dessa himlens två ljusaste planeter formade en ovanligt tät konjunktion som var synlig på kvällshimlen i väster. Planeterna låg så tätt att de för blotta ögat och med god vilja kunde tyckas forma en spektakulärt ljus stjärna.

Biblisk symbolik

Symboliken i dessa planetrörelser måste ha varit stark för vana himmelsskådare, även om de inte noterades av vanliga människor. Kungsplanetens gloriaformiga rörelsemönster och konjunktionerna med Kungstjärnan skedde under en period av nio månader. Det skedde i Lejonets stjärnbild, symbolen för den israeliska judastammen ur vilken, enligt Uppenbarelseboken, den judiske kungen över alla folk skulle uppstå. Träffande i sammanhanget är även Uppenbarelsebokens beskrivning av den havande jungfru som i födslovåndor är klädd i solens sken med månen vid sina fötter och med en drake väntande att sluka det nyfödda barnet. När de tre konjunktionerna mellan Jupiter och Regulus inleddes stod solen astronomiskt i Jungfruns stjärnbild och månen passerade under densamma i form av en alldeles färsk nymåne. Det gör att vi kan spekulera i att de vise männen med hjälp av skrifterna gjorde en specifik tolkning av solens och månens läge i Jungfrun och Jupiters glorialiknande rörelse nära Regulus, avslutad i en konjunktion med Venus. Händelserna var ett tecken på den förutsagde judiske konungens födelse och Herodes hot mot den konkurrerande härskaren.