Privat
02 Oct 2023
Brunbjörn – en promiskuös allätare
Brunbjörn är den mest välkända och spridda björnarten. Den är 130–280 cm lång och väger 60–780 kg. Den finns i Europa, i nordvästra Nordamerika och i Asien. De nordamerikanska underarterna ses ibland som egna arter. Läs mer om brunbjörnens spännande liv!
Hanarna väger betydligt mer än honorna, och vissa underarter är betydligt större än andra. De största underarterna är grizzlybjörn och kodiakbjörn. I Sverige blir brunbjörnar 130–250 cm långa; hanar väger 100–350 kg och honor 60–200 kg.
Brunbjörn är framför allt vegetarian men kan, då tillfälle bjuds, slå stora djur som ren och älg. I Sverige består födan främst av bär, myror och älgar. Blåbär, kråkbär och lingon utgör den största delen (45 procent) av det årliga energiupptaget och utnyttjas främst på sensommaren. På våren är älg mer dominerande i födovalet, i synnerhet älgkalvar under maj och juni. Myror, främst stackmyror och hästmyror, är viktiga under sommaren. I Nordamerika samlas björnar ofta vid floderna för att äta laxar när dessa ger sig upp till lekplatserna.
Brunbjörnar är promiskuösa, vilket innebär att en hane kan para sig med flera honor och en hona med flera hanar. Brunsten och parningstiden infaller under maj–juli. De befruktade äggen flyter löst i livmodern utan att fästa sig till i slutet av oktober, då de börjar utvecklas. Eftersom honan kan ha parat sig med flera hanar kan kullsyskon ha olika fäder.
En lång vintersömn
Under vintern går brunbjörnar i ide, varvid de sover men inte går i dvala, det vill säga kroppstemperaturen och andningstakten sjunker bara något. Det går då åt en hel del energi, vilket tär på fettreserverna. Normalt förlorar björnar 20–40 procent av kroppsvikten under vintersömnen. Under vintersömnen intar björnen ingen föda eller vatten och lämnar ingen avföring eller urin. I Sverige är den vanligaste idetypen urgrävda myrstackar, som inreds med en bädd av grenar, ris och mossa. Björnarna sover inte oavbrutet, utan vaknar ibland, till exempel om de blir störda.
Det är också under denna tid, vanligen sent i december eller tidigt i januari, som de en till fyra ungarna föds. Vid födseln är ungarna påfallande små, ungefär som marsvin; de väger endast 250–600 g och är relativt dåligt utvecklade. Ungarna stannar med modern i 1½ till 2½ år och kan dia under hela första året. När honungarna lämnar sin mor bosätter de sig i närheten, medan unga hanar vandrar i väg i genomsnitt 120 km. Honor blir könsmogna vid 3 års ålder och kan föda sin första kull vid 4 år, men ofta sker första fortplantningen ett år senare.
En utmanande tillvaro
Dödligheten hos ungarna är stor under det första levnadsåret, och bara hälften överlever till nästa säsong. En viktig dödsorsak är infanticid; obesläktade, ofta nyinflyttade björnhanar dödar då ungarna för att honan snabbare ska komma i brunst och vara tillgänglig för parning.
Brunbjörnar lever normalt ensamma, men de försvarar inte revir. En hona kan röra sig över 100–300 km2, medan hanar betraktar 400–800 km2 som sitt hemområde. Ofta överlappar olika individers hemområden varandra.
Efter istiden vandrade brunbjörnar in i Sverige från två håll. Björnar med västeuropeiskt ursprung kom från sydväst, och ryska björnar kom från nordöst. Detta avspeglas fortfarande i björnarnas genetiska material. Brunbjörn har funnits över hela landet, ännu på 1600-talet så långt söderut som i Småland.
Från mitten av 1600-talet minskade populationen och utbredningen krympte. Björnar sågs som skadedjur, och nedlagda djur ersattes med skottpeng. Skottpengen avskaffades 1893, och från 1927 skyddades stammen. Det fanns som minst cirka 130 björnar i landet 1930, varefter stammen återhämtade sig. Sedan 1943 sker ett årligt kvoterat jaktuttag. I dag finns brunbjörn i Värmland, Gästrikland och norrut. År 2017 beräknades stammen i Sverige uppgå till knappt 3 000 djur, från Dalarna och Gästrikland och norrut.
Ett mångsidigt djur
Brunbjörn är främst ett skogsdjur, men den rör sig i stort sett alla naturtyper. Vanligen undviks jordbrukslandskap, bebyggelse och vägar.
Den kan vara farlig för människan, och i genomsnitt sker en attack per år som leder till personskador. Björnattacker drabbar oftast jägare som medför hund. Den svenska brunbjörnen är dock mycket skygg för människor och uppvisar mycket låg aggressivitet jämfört med andra björnpopulationer.
År 1984 startades ett forskningsprojekt i Sareks nationalpark i Norrbotten och 1985 i Dalarna–Hälsingland. År 1987 utvecklades det till ett svensk-norskt projekt, Skandinaviska björnprojektet, då studieområdet i söder utvidgades med delar av Innlandet fylke.
Målsättningen är att undersöka hur björnarna koloniserar nya områden och att samla data om bland annat reproduktion, dödlighet och predation på älg som är viktiga för förvaltningen av björnstammen.
Jakten på brunbjörn är hårt reglerad i Sverige. Sedan 1981 beslutar Naturvårdsverket om skyddsjakt med licenstilldelning i olika områden. 2020 fick totalt 291 björnar skjutas inom sju län. Så snart ett områdes kvot är fylld avbryts jakten där. Familjegrupper, det vill säga honor med års- eller fjolårsungar, är fredade. Jakten sker huvudsakligen som smygjakt eller med hjälp av löshund eller oplanerat i samband med älgjakt.
