Privat
11 Sep 2023
Kerstin Ekman
Kerstin Ekman, född Hjorth 27 augusti 1933, författare, ledamot av Svenska Akademien 1978–2018, ledamot av Samfundet De Nio 1978–86 och 1993–2023. Läs mer om den jubilerande författaren som satt Norrland på den litterära kartan.
Med sin känsla för stil och sin integritet har Kerstin Ekman blivit central för den svenska offentlighet som hon delvis flytt undan genom att bosätta sig i Norrland. Efter en fil.mag. i Uppsala verkade hon ett par år vid filmen och några år som lärare vid en folkhögskola. Redan som författare av deckare, bland annat 30 meter mord (1959) och De tre små mästarna (1961), uppmärksammades hon för sina skildringar av människor och miljöer. Det förde henne efter hand ut ur genren, samtidigt som hon därifrån uppenbarligen tog med sig handlaget och respekten för hantverket.
Foto: Mattias Ahlm/Sveriges Radio.
Med den delvis dokumentära romanen om Joe Hill från 1970, Menedarna, och med det problematiska triangeldramat i Mörker och blåbärsris (1972), där så mycket av obygden fångas redan i titeln, placerade hon sig i täten bland svenska berättare. Hennes centrala verk är den så kallade Vallmstasviten, som upptog henne under ett decennium: Häxringarna (1974), Springkällan (1976), Änglahuset (1979) och En stad av ljus (1983). Det är en teckning av det svenska samhällets utveckling under ett sekel såsom det speglas i en mindre svensk stad – med drag av järnvägsknuten Katrineholm – och upplevs från kvinnornas horisont. Här skildras en rad imponerande och gripande kvinnoöden. Mest griper skildringen av de kvinnor som levde i början av det behandlade tidsavsnittet och som hade de materiellt vanskligaste villkoren. Nöden och våndan genombryts av humor och satir, och den påträngande verkligheten genomlyses av en genomförd symbolik som får en allt större roll i de senare delarna.
Ekman har också efter denna markanta framgång haft förmågan att söka sig nya vägar, så i rövarromanens stil i Rövarna i Skuleskogen (1988) och i versberättelsens form i Knivkastarens kvinna (1990). Stor uppmärksamhet väckte romanen Händelser vid vatten (1993), för vilken Ekman fick bland annat Nordiska rådets litteraturpris. Trots deckarintrigen – en mordgåta – är det i första hand gestalternas inbördes relationer som står i centrum. Den brett upplagda samtidsskildringen Gör mig levande igen (1996) för humanismens talan i en värld präglad av våld och modern teknik. Romanen upprättar en intressant dialog med Eyvind Johnsons Krilonromaner från 1940-talet. Guds barmhärtighet (1999), Sista rompan (2002) och Skraplotter (2003) utgör trilogin ”Vargskinnet”, som utspelar sig i en jämtländsk fjällby och skildrar det lilla samhällets utveckling under större delen av 1900-talet.
I den djuplodande essäsamlingen Herrarna i skogen (2007) skriver Ekman med polemisk skärpa skogens kulturhistoria. I romanen Mordets praktik (2009) är den fiktiva förebilden till titelfiguren i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas” (1905) huvudperson. Tillsammans med Gunnar Eriksson gav Ekman 2011 ut essäboken Se blomman, som förenar kulturhistoria och botanik. Grand final i skojarbranschen (2011) är en uppsluppen autofiktiv roman där författarrollen uppbärs av två kvinnor som är mycket olika varandra. Då var allt levande och lustigt (2015) är en biografi om naturforskaren Clas Bjerkander. I essäboken Gubbas hage (2018) studerar Ekman skogen och marken i sina hemtrakter och skriver om den artrikedom som hotas av utarmning och försvinnande.
Kerstin Ekman återkom till romanformen med Löpa varg (2021), om en gammal man som omvärderar sitt liv och sitt förhållande till naturen. 1978 tog Kerstin Ekman sitt inträde i Svenska Akademien, där hon blev en tongivande medlem, något som också visas i genomgången av inträdestal i Mine Herrar… (1986). I samband med den så kallade Rushdieaffären menade hon liksom Lars Gyllensten att majoriteten reagerade för lamt, och hon deltog från 1989 inte i Akademiens möten. 2018 beviljades hon utträde ur Svenska Akademien.
