I slutet av 1920-talet målade Esaias Thorén bland annat GAN-inspirerade sjömän och idrottsmän. Efter en plangeometrisk och puristisk period i början av 1930-talet gled han successivt över i ett surrealistiskt bildspråk, som kulminerade under senare delen av decenniet i en rad dukar präglade av ett ångestladdat tidsengagemang men också av sinnlighet