apertursyntes
apertuʹrsynteʹs (av latin apertuʹra ’öppning’, av apeʹrio ’öppna’), radioastronomisk observationsmetod som bygger på att en mycket stor antennarea (antennapertur) sätts samman (syntetiseras) genom att hela arean successivt täcks med hjälp av två eller flera flyttbara mindre antenner, vilkas signalspänningar summeras fasriktigt i en dator.
Den resulterande datorbilden av exempelvis en kosmisk strålningskälla får härigenom en vinkelupplösning som bestäms av den syntetiserade antennaperturens storlek. Apertursyntesmetoden utvecklades och användes först av Martin Ryle och hans medarbetare i Cambridge, Storbritannien, vilket ledde till Nobelpriset i fysik 1974.
Information om artikeln
Medverkande
Åke Hjalmarson
Källangivelse