bel canto
bel caʹnto (italienska, egentligen ’vacker sång’), en vid mitten av 1800-talet införd term för en från föregående århundrade ärvd virtuos italiensk sångstil, som markant skilde sig från bl.a. Wagners sångideal.
En oavbruten sånglinje (legato) eftersträvades, liksom tydlig men ej explosiv diktion med oförvanskade vokaler. Grundläggande för bel canto var god andningsteknik och en relativt rak eller jämnt spinnande sångton utan hörbara registerskarvar eller fladder- och svajtendenser, vidare förmåga att utföra t.ex. skalor och löpningar utan aspiration (inskjutna h:n)
Information om artikeln
Källangivelse