Genom statliga bidrag stimulerades en folkomflyttning från landsbygden och mindre tätorter till främst storstadsområdena. Arbetskraften ansågs därmed kunna sättas in på de mest produktiva uppgifterna. Filosofin bakom återfinns främst i den av LO 1961 utgivna skriften ”Samordnad näringspolitik”. Politiskt sett drevs kraven på ökad geografisk rörlighet av den socialdemokratiska regeringen