I sin debutsamling, Unga vandringsår (1913), anslöt sig Hans Dhejne till den skånska landskapslyrikens tradition från Bååth, Ola Hansson, Ekelund och framför allt Österling. Den pastorala, idylliska karaktären återkom i en lång rad samlingar och fick med åren en alltmer humanistisk och kulturhistorisk karaktär, till exempel Flöjt och pilepipa (1917),