Harlow arbetade huvudsakligen med rhesusapor och uppmärksammades först för sina inlärningspsykologiska studier, där han på två viktiga punkter utmanade rådande uppfattningar: dels påvisade han nyfikenhetens drivande funktion vid inlärning, dels visade han att försöksapor i inlärningssituationer kan tillägna sig överordnade strategier vid problemlösning.