Efter den svensk–norska unionens upplösning valdes Håkon VII 1905 av Stortinget till kung. Som regent följde han strikt parlamentarismens principer och sökte överbrygga tidigare norsk–svenska motsättningar och stärka det nordiska samarbetet. Vid det tyska överfallet på Norge 1940 vägrade han bestämt att abdikera och flydde i stället till Storbritannien för att