immanensantagandet
immanensantagandet (bildning till latin immaʹneo ’förbli i något’, av prefixet in- och maʹneo ’förbli’), det av Leibniz gjorda antagandet att predikatet i varje sant omdöme är inneslutet i subjektets idé, varför alla sanna omdömen sub specie aeternitatis (ur evighetens synvinkel) är analytiska sanningar.
Tanken upptogs senare av de tyska idealisterna och utvecklades vidare hos F.H. Bradley i dennes lära om ”det absoluta”. Hos Leibniz är tanken nära sammankopplad med läran om den prestabilerade harmonin och hans försök att lösa teodicéproblemet.
Information om artikeln
Källangivelse