José Gorostiza odlade en ren, förfinad och melankolisk poesi, inspirerad av Garcilaso de la Vega, Góngora och J.R. Jiménez, i Canciones para cantar en las barcas (’Sånger att sjunga i båtarna’, 1925), Muerte sin fin (’Död utan slut’, 1939) och Poesía (1964).