Klaus Høeck organiserar gärna sina formstränga dikter i naturvetenskapligt uppbyggda sviter. Han utgår ibland, som i Pentagram (1976) och Dylan Forever (1979), från rockmusik. Sin poetiska ingenjörskonst till trots framstår Høeck i t.ex. Rejse (1–5, 1971–73), Hjem (1985) och Heptameron (1989) som en genuin romantiker.