Näst efter Rosalía de Castro är Manuel Curros Enríquez den främste företrädaren för den folkligt inspirerade galiciskspråkiga poesin under dess blomstringstid på 1800-talet, särskilt med Aires da miña terra (’Sånger från mitt land’, 1880), vars dikter också har en revolutionär ton riktad mot den spanska centralmakten, den lokala överklassen och