Under antiken kunde den tragiske skådespelaren utgjuta sin smärta eller lidelse i lyriska monologer inför gudarna. I de nyattiska komedierna kunde aktörerna presentera en komisk självförståelse i sina monologiska utläggningar. Genom tiderna har monologen kunnat vara bärare av stora retoriska utspel, av existentiell vånda som i Hamlets fall, eller av