regulatiʹv (ytterst av senlat. reʹgulo ’sätta upp regler’, av latin reʹgula ’list’; ’måttstock’; ’rättesnöre’), i Kants terminologi benämning på egenskapen hos s.k. förnuftsidéer (t.ex. idén om världen som en avslutad helhet) att vara vägledande för vår kunskap (och inte något som är förverkligat i erfarenhetsvärlden).