Borchert är en av förgrundsgestalterna i den tyska efterkrigslitteraturen. Med dramat Draussen vor der Tür (1947; ”Utanför dörren”, uruppfört dagen efter hans död), som i expressiva scener gestaltar en från östfronten hemvändande soldats återanpassningsproblem, ger han uttryck för en hel ungdomsgenerations smärta och anklagelser mot ett meningslöst krig.