Cheyne–Stokes andning
Cheyne–Stokes andning [tʃeinstəuʹks] (efter den skotske läkaren John Cheyne, 1777–1836, och den irländske läkaren William Stokes, 1804–78), andningsmönster kännetecknat av upp till minutlånga perioder utan andning, apné, omväxlande med perioder av först snabbt tilltagande andetag, följda av långsamt avtagande volymer på andetagen och övergång i en ny period med apné osv.
Den förekommer vid hjärnskada, t.ex. vid hjärnblödning, vid uremi (urinförgiftning) och ibland vid svår hjärtsvikt och anses bero på ändrad känslighet för koldioxid i andningscentrum i hjärnan i kombination med störning av de reflexer som normalt styr andningen. En liknande andningstyp kan normalt förekomma under sömn.
Information om artikeln
Källangivelse
Nationalencyklopedin, Cheyne–Stokes andning. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/cheyne-stokes-andning (hämtad 2025-03-29), NE Nationalencyklopedin AB