P:s huvudsakliga gärning låg inom s.k. opera semiseria, som han vidareutvecklade i operor som Sargino (1803) och Leonore (1804; med samma ämne som Beethovens ”Fidelio”). Han blev 1807 kejserlig hovkapellmästare hos Napoleon och ledde 1812–26 Théâtre Italien i Paris (1824–26 tillsammans med Rossini).