Gerardo Diego tillhörde generación del 1927, för vilken han spelade en viktig roll, bland annat genom sin klassiska antologi Poesía española contemporánea (’Samtida spansk poesi’, 1934). Han var även en framstående musikforskare, och hans egen poesi äger stor musikalitet, till exempel Versos humanos (’Mänskliga verser’, 1925), Soria (1948) och Versos