Maksym Rylskyjs brådmogna, neoklassicistiska dikter räknas till den ukrainska 1920-talsdiktningens höjdpunkter. Alltmer följsam mot den litterära ordningen under Stalins tid fick Rylskyj viktiga poster i det ukrainska författarförbundet. Under 1960-talet kännetecknades hans poesi av ett tilltagande humanistiskt patos, och han utvecklades till en ledande ukrainsk kulturpersonlighet.