Paul Auster slog igenom med The New York Trilogy (1985–86; ”New York-trilogin”), där han använde detektivromanens form för att ställa frågor om identitet och förhållandet mellan litteratur och verklighet. Austers romaner består ofta av sinnrikt konstruerade händelsekedjor, där logik och kausala samband ideligen undermineras av slumpartade incidenter och vändningar.