Castros Cantares galegos (’Galiciska sånger’, 1863) och Follas novas (’Nya blad’, 1880) utgör höjdpunkter i den renässans för den galiciskspråkiga diktningen som pågick under senare hälften av 1800-talet. Ensamhetens bitterhet, livets korthet och döden är centrala teman i hennes intima, djuplodande lyrik, på ett avskalat språk, fritt från