Järnhanteringen i Sverige

Framväxten av den svenska järnhanteringen gynnades av god tillgång på lätt åtkomliga råvaror samt på energikällor i nära anslutning till dem. För framställning av ett slaggbemängt

Kapitalbehovet och kraven på genomtänkt organisation växte kraftigt från det första till det tredje produktionsledet. Bergsmän, ofta en elit inom bondeståndet, skötte från början de båda första leden men trängdes efterhand delvis undan därifrån. De företagare som själva stod för såväl masugnsdrift som hammarsmide ledde de mest komplicerade verksamheter som förekom i det svenska näringslivet

Under slutet av 1500-talet och de första decennierna av 1600-talet deltog staten aktivt i själva produktionen vid så kallat kronobruk. Därefter arrenderades dessa ut eller såldes av. Kronans omsorger tog från mitten av 1600-talet i stället formen av en alltmer ingående reglering av hela näringen. Denna merkantilistiskt färgade politik låg i linje med statliga ansträngningar på många håll

Då en mycket stor del av svensk järnhanterings produkter såldes till utlandet finns det goda möjligheter att utifrån

Mot slutet av medeltiden hade svenskt järn i huvudsak förts till södra kusten av Östersjön för vidare bearbetning där. Efter hand kom förädlingen att drivas längre inom Sverige och mer direkta förbindelser att tas med konsumenter i Västeuropa.

Vid mitten av 1600-talet var nederländska –

Den ökade internationella konkurrensen ledde till att Jernkontorets ledning stimulerade försök att förbilliga det svenska järnet och förbättra dess kvalitet. Rationaliseringarna innebar att brittiska metoder – puddling och valsning (dock med ved, inte koks, för upphettning) – prövades i Sverige mellan 1810 och 1825. Resultatet blev att de inte kunde överföras hit i industriell skala.

Ihärdiga försök gjordes att

• Författare:
• Rolf Adamson