nederländska, västgermanskt språk som har utvecklats ur i huvudsak västlågfrankiska dialekter med lågsaxiska och nordsjögermanska inslag. Det är officiellt språk i Nederländerna (14,3 miljoner modersmålstalare, 2022) och ”Vlaamse Gemeenschap” (’Flamländska gemenskapen’) i norra delen av

(35 av 244 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?

Historia

I språkhistorien tillämpas följande periodindelning: fornnederländska 400–1100, medelnederländska 1100–1500 och modern nederländska sedan 1500. Från tiden före 1100 saknas sammanhängande texter, delvis beroende på vikingarnas härjningar under 800–1000-talen, då många kloster brändes. Gamla ortnamn, personnamn och fornnederländska ordförklaringar i latinska texter har dock kunnat studeras.

Övergången från fornnederländska till medelnederländska kännetecknas bl.a. av att fullvokaler i obetonade stavelser reduceras till e [ə] (vogala ’fåglar’ blir vogele) och att th [θ] övergår till d. Perioden uppvisar litterära och vetenskapliga verk samt

(80 av 750 ord)

Språkstruktur

Nederländska intar en mellanställning mellan tyska och engelska. Dess konsonantsystem har inte påverkats av den högtyska ljudskridningen utan överensstämmer med engelskans och svenskans; t.ex. appel ’äpple’, aap ’apa’, twee ’två’, eten ’äta’, boek ’bok’,

(34 av 236 ord)

Medverkande

  • Ingrid Wikén Bonde

Litteraturanvisning

B.C. Donaldson, Dutch: A Linguistic History of Holland and Belgium (1983);
J. de Rooy & I. Wikén Bonde, Nederländsk grammatik (1972);
M.C. van den Toorn m.fl., Geschiedenis van de Nederlandse taal (1998);
O. Vandeputte & J. Sundström, Nederländska: Tjugo miljoner nederländares och flamländares språk (1997);
R. Willemijns & N. van der Sijs, Het verhaal van het Nederlands (2009).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, nederländska. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/nederländska