runor
runor, de germanska folkens forna skrift. Ordet runa (singularis) är en senmedeltida utvidgning av det fornnordiska rūn. Ordets etymologi är omdiskuterad. I de äldsta runinskrifterna syftar det på det skrivna, men i några av de germanska fornspråken har det betydelsen ’hemlighet’, ’hemligt rådslag’, ’mysterium’ o.d. Det har föreslagits att här skulle föreligga en sammanblandning av två ursprungligen olika ordrötter med betydelsen ’gräva’; ’skära’ respektive ’ge ljud ifrån sig’; ’tala (med låg röst?)’.
Runornas form antyder att de äldst oftast har ristats
(81 av 1007 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Medverkande
Litteraturanvisning
L.M. Enoksen,
Runor: Historia, tydning och tolkning (
1998);
E. Moltke,
Runerne i Danmark og deres oprindelse (
1976);
Richard L. Morris,
Runic and Mediterranean Epigraphy (
1988);
B. Odenstedt,
On the Origin and Early History of the Runic Script (
1990);
E. Polomé, ”The names of the runes”, i A. Bammesberger (utgivare),
Old English Runes and Their Continental Background (
1991);
K. Röhrborn & W. Veenker (utgivare),
Runen, Tamgas und Graffiti aus Asien und Osteuropa (
1985). Se även litteraturanvisning under
runinskrifter.
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
runor.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/runor