Aino Kallas var gift med en estländare och behandlade ofta estniska motiv. Hon beskrev både ryskt och tyskt förtryck i den realistiska novellsamlingen Meren takaa (1–2, 1904–05; ”Bortom havet”) och den symbolistiska samlingen Lähtevien laivojen kaupunki (1913; ”De farande skeppens stad”). Höjdpunkterna i hennes prosakonst, de historiska kortromanerna