Ambrosius gjorde först en politisk karriär och blev consularis över Emilien och Ligurien. År 374 valdes han till biskop av Milano, fastän han ännu inte var döpt, och blev snart västerlandets ledande kyrkoman. Han var en framstående organisatör och hävdade kraftfullt kyrkans självständighet i förhållande till kejsarmakten. Gentemot de försvinnande