Schmidt var självlärd och motståndare till all skolbildning. Redan i sina första verk, t.ex. Leviathan (1949) och Aus dem Leben eines Fauns (1953; ”Ur en fauns liv”), gav han i bildrik prosa prov på sin säregna stil, och i trilogin Nobodaddy’s Kinder (’Nobodaddy’s barn’, 1963) fragmenterade han