I samlingarna Vandrare (1953), Variationer (1954), Väktare (1956) och Verkningar (1957) utvecklade Björn Lundegård en eftersinnande, i Eliots anda analytisk stil med starka melodiska inslag. Hans prosaverk har ofta en lyrisk karaktär, så till exempel Resenär (1960) och Sällskapsresa (1966).