blåsinstrument

blåsinstrument, musikinstrument hos vilket en avgränsad luftmängd utgör det vibrerande element som bestämmer tonhöjd och klangfärg. Denna luftmängd innesluts oftast i ett rörformigt rum (tonrör), varvid man talar om en ”svängande luftpelare”. Blåsinstrumenten (som utgör huvudparten av aerofonerna) finns i de mest skiftande former, storlekar och utseenden och kan systematiseras enligt många av varandra oberoende principer, t.ex. akustiska och speltekniska.

Tonalstringsprincipen utgör en viktig akustisk indelningsgrund. Enligt den skiljer

(69 av 492 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Testa NE.se gratis eller Logga in

Information om artikeln

Medverkande

  • Sven Berger

Litteraturanvisning

A. Baines, Woodwind Instruments & Their History ( 1957);
A. Baines, Musical Instruments Through The Ages ( 1961);
A. Baines, Brass Instruments ( 1976);
A.H. Benade, Ton och klang ( 1961);
A. Carse, Musical Wind Instruments ( 1975);
M. Dickreiter, Musikinstrumente ( 1976);
W. Pape, Instrumenthandbuch: Streich-, Zupf-, Blas- und Schlaginstrumente in Tabellenform ( 1971);
C. Sachs, Handbuch der Musikinstrumentenkunde ( 1930);
W. Stauder, Taschenbuch der Musikinstrumente ( 1973).
Källangivelse
Nationalencyklopedin, blåsinstrument. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/blåsinstrument