Medlemsländerna hade förbundit sig att hålla valutakurserna inom små intervaller runt fasta paritetskurser gentemot dollarn. Detta åstadkoms genom att centralbankerna sålde valutor vid importöverskott respektive köpte vid exportöverskott. För detta ändamål behövde länderna hålla valutareserver. Dollarn, som var den viktigaste reservvalutan, hade i sin tur ett fast guldpris, 35 dollar