Ekologins inriktningar

Zooekologi kallas den gren av ekologin som ägnar sig åt forskning om relationerna mellan djuren och deras omvärld. Omvärlden kan för både djur och växter grovt indelas i abiotiska (icke-levande) faktorer, t.ex. temperatur, nederbörd och salthalt, och biotiska (levande) faktorer; för djuren viktiga biotiska faktorer är bl.a. predatorer, bytesdjur, betesväxter, konkurrenter (t.ex. om födan) och könspartner. Genom analys av dessa relationer söker man insikt i den studerade artens evolutionära anpassningar till sin nisch och förklaring av olika drag i dess

• Författare:
• Staffan Ulfstrand
• Sven G. Nilsson

Växtekologin utnyttjar det mesta av den begreppsapparat som ovan beskrivits för djurvärldens del och behandlar förutom växter även svampar och protister. Men det finns väsentliga skillnader. Växter, svampar och protister har ju inte några sociala relationer i traditionell mening. Med undantag för vissa fortplantningsceller och vissa encelliga alger saknar de rörelseförmåga och kan endast spridas passivt, t.ex. genom frön (jämför diaspor), vilka i en del fall kan vänta många år med att ge upphov till avkomma (se fröbank). Kärlväxter, mossor

• Författare:
• Hugo Sjörs
• Sven G. Nilsson

Ekologisk mikrobiologi innefattar studiet av mikroorganismernas relationer till sin omvärld. Medicinsk mikrobiologi inkluderas dock vanligen inte. Mikroorganismernas storlek gör att de alltid är i intim kontakt med sin

• Författare:
• Bengt Söderström

Paleoekologin behandlar fossila organismer. Metodik och mål skiljer sig därför från den ekologi som behandlar nu levande organismer. Beteendestudier är ofta omöjliga men kan utföras med framgång särskilt på spårfossil, där man kan följa den enskilda individens rörelser. Så vet man t.ex. mer

• Författare:
• Jan Bergström
• Sven G. Nilsson

Humanekologin, människans ekologi, behandlar människans relationer till sin totala omvärld. Människans omvärld består av natur, av kulturprodukter i vid

• Författare:
• Bengt Hubendick