epigrafik
epigrafiʹk (av grekiska epigraphēʹ ’påskrift’, ’inskrift’), inskriftsforskning, den vetenskapsgren som har inskrifter, deras läsning, tolkning och publicering, som sitt verksamhetsfält. Epigrafiken har, liksom papyrologin, en materiell och inte en innehållslig begränsning, men gränsen kan vara svår att fixera eftersom
(39 av 274 ord)
Vill du få tillgång till hela artikeln?
Epigrafikens framväxt
Grekiska och romerska författare utnyttjade inskrifter som historiska källor och återgav dem ibland ordagrant. Under medeltiden kopierade kristna pilgrimer inskrifter i Rom; viktigast är en munk från Einsiedeln-klostret i Schweiz (”Anonymus
(31 av 218 ord)Medverkande
Litteraturanvisning
I den rikliga epigrafiska litteraturen orienterar
L’année épigraphique 1889–,
Supplementum epigraphicum Graecum 1923– och även
L’année philologique 1924– under
Épigraphie. Standardverk är: (
tidskrifter)
Epigraphica: Rivista italiana di epigrafia 1939–;
Zeitschrift für Papyrologie und Epigraphik 1967–; (
handböcker) R. Cagnat,
Cours d’épigraphie latine (
4:e upplagan 1976);
C.M. Kaufmann, Handbuch der altchristlichen Epigraphik (
1917);
A.G. Woodhead,
The Study of Greek Inscriptions (
1959);
(uppslagsverk)
Enciclopedia italiana di scienze, lettere ed arti (
1929–);
(uppslagsverk för kristna symboler och tecken)
Dictionnaire d’archéologie chrétienne et de liturgie (
1907–53).
Källangivelse
Nationalencyklopedin,
epigrafik.
http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/epigrafik