Fernando Monteiro de Castro Soromenho var banbrytare när det gällde att skildra livet i de portugisiska kolonierna i Afrika utan romantiskt skimmer och i all dess omänskliga brutalitet. Särskilt i den så kallade Camaxilotrilogin, Terra morta (’Död jord’, 1949), Viragem (’Vändning’, 1957) och A chaga (’Såret’, 1972), som