folkrätt

Det folkrättsliga regelsystemet har två komponenter: sedvanerätt och traktater. De sedvanerättsliga reglerna har långsamt kunnat utvecklas under århundradenas lopp därför att staterna funnit att det förelegat ett behov av internationella normer på olika områden (diplomatisk immunitet, havsrätt, traktaters giltighet, neutralitet i krig).

Staternas egennytta gjorde att de följde ett normbundet handlande i sina internationella relationer, i förhoppning om

• Författare:
• Ove Bring

De folkrättsliga reglerna vänder sig i första hand till stater, dvs. till regeringar, och det är staternas representanter som tar del i utvecklandet av folkrättens regler genom ett beslutsfattande som markerar initiativ, påverkan eller acceptans. Beslutsfattandet kan ge upphov till unilateral praxis vid sidan av

• Författare:
• Ove Bring

Det folkrättsliga regelsystemet har traditionellt indelats i en del som avser staternas förbindelser under fred, och en annan del som slår fast regler för staters och individers beteende i krig. Fredens folkrätt innefattar FN-stadgans regler om staternas suveräna likställdhet, territoriella integritet, rätt till icke-inblandning m.m.

Det ska dock

• Författare:
• Ove Bring

I förhållande till nationell rätt utmärks folkrätten av en frånvaro av tvingande procedurer. Till FN-stadgan är knuten en stadga för Internationella domstolen

• Författare:
• Ove Bring

Avsaknaden av ett utvecklat kontroll- och sanktionssystem ställer folkrätten inför efterlevnadsproblem. Samtidigt finns det faktorer som verkar för efterlevnad och mot avsteg från normsystemet. En

• Författare:
• Ove Bring

Även om internationella regler och traktater kan dokumenteras från faraonernas Egypten, de forntida imperierna i Kina och Indien samt det klassiska Grekland, är det korrekt att säga att folkrätten (som vi känner den i dag) uppstod i den europeiska kulturen under 1500- och 1600-talen.

Medan regleringarna i Orienten var regionalt begränsade, ledde den tidigare

• Författare:
• Ove Bring