I fylkingens spets ställde man de starkaste och bäst beväpnade krigarna för att därmed uppnå det eftersträvade genombrottet. Fylkingens befälhavare, som skyddades av hirden, ledde sina trupper genom sitt baner eller fälttecken som markerade formeringens tyngdpunkt. Kampen kom därför oftast att gå ut på att erövra motståndarens fälttecken.