Frederna

Tidiga försök att genom olika fredsupprop få ett slut på kriget gjordes dels av påven Benedictus XV, dels vid internationella socialistkongresser 1914–15 (Lugano, London, Zimmerwald). Zimmerwaldinternationalen gjorde i Stockholm i juni 1917 åter ett fredsuttalande. Tanken att internationell solidaritet mellan arbetarna i de stora europeiska länderna skulle kunna göra ett europeiskt krig omöjligt hade föresvävat bl.a. den franske socialistledaren Jaurès 1914, men när det kom till kritan var de europeiska arbetarna i första hand nationalister.

Karl I efterträdde i november

Konferensen öppnades 18 januari 1919 i Versailles. Det var från början klart att ”förhandlingar” mindre betydde dialog mellan Tyskland och dess motståndare än mellan dessa senare stater inbördes. De tidigare centralmakterna deltog överhuvud taget inte som förhandlingsparter utan kom att ställas inför fullbordat faktum. Fredskonferensen bestod av en plenarförsamling sammansatt av centralmakternas samtliga motståndare, inklusive de nya stater – Polen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien – som nu höll på att resa sig ur de gamla imperiernas

som undertecknades av tyskarna under protest 28 juni 1919 rymde fyra huvudelement: territoriella avträdelser, begränsningar avseende Tysklands framtida militära styrka samt en paragraf om Tysklands (ensidiga) skuld till kriget och därtill kopplade krav på krigsskadestånd till ententemakterna.

Elsass–Lothringen återgick till Frankrike, som därmed fick revansch för 1870–71 års krig. Saarområdet ställdes under NF med rätt för Frankrike att ekonomiskt utnyttja dess resurser. Folkomröstning om områdets framtida tillhörighet skulle genomföras efter 15 år. Rhenlandet, dvs. tyskt land väster om Rhen och

innebar slutet på nära 700 år av europeisk historia. ”Habsburg” som politisk faktor upphörde därmed att existera.

slöts mellan ententen och Bulgarien och innebar att Dobrogea återgick till

slöts mellan ententemakterna och Ungern. Fredsavtalet hade försenats på grund av politisk oro och inbördeskrig i Ungern kombinerat med tjeckiska och

slöts mellan ententemakterna och Turkiet men blev aldrig ratificerad. Fördraget innebar både det osmanska väldets upplösning och en reducering av det ”egentliga” Turkiet såväl i Europa som i Mindre Asien. Till

Freden i Brest-Litovsk 3 mars 1918, till vilken den nya regimen i Ryssland tvingats av de segrande centralmakterna, hade berövat Ryssland enorma landområden med 66 milj. invånare: Baltikum, Polen, Ukraina, Belarus och de kaukasiska områdena Georgien, Armenien och Azerbajdzjan

• Författare:
• Bo K A Huldt