I den första finner Gudrun, vid sin dräpte make Sigurd Fafnesbanes döda kropp, utlopp för sina tårar och ord för sin sorg och prisar hjälten i sköna bilder. I den andra rekapitulerar hon i en monolog sitt levnadsöde. I den tredje dikten har en av kung Atles tjänstekvinnor anklagat henne