Jan-Magnus Bruheims första diktsamlingar, till exempel Stengd dør (1941) och Yta og djupe (1945), fångar i stämningslyrikens språk den enskilde individens självreflexion. Senare, i samlingar som Ved kjelda (1972) och Leikande menneske (1982) centreras hans texter kring etiska motiv med vikt på det nödvändiga lokala och