För eftervärlden framstod Haydn länge som en jovialisk innovatör och stilbildare, som emellertid saknade Mozarts mångdimensionella genialitet. Under 1900-talet nyanserades och fördjupades bilden, främst genom forskningsinsatser under efterkrigstiden (J.P. Larsen, H.C.R. Landon m.fl.), varvid mångfalden och bredden i hans produktion uppenbarats.