Efter studier för bl.a. Frank Martin och Messiaen var Stockhausen under 1950- och 60-talen en centralgestalt i Darmstadtskolan. Hans tidiga verk, såsom Kontra-Punkte (1952) och de olika Klavierstücke I–X (1952–55), förde serialismen till dess yttersta gräns. Verk som Carré (1960) utvecklade musikens rumsliga egenskaper.